Visst är även jag rädd för allt som händer i Iran.. och ser hopp

Jag skrev om den hopplöshet inför det alternativ som erbjuds i Iran nu i med “oroligheterna” som media skulle kalla det. Slakten av människor av militär är vad det är. Om hopplöshet inför att det som kommer efter, om ens de protesterande skulle vinna, inte skulle vara så mycket bättre. I en början av protesterna kände jag hopp, som att det fanns ett egenvärde av att folk utnyttjade en annan demokratisk rätt än rösträtten – nämligen de stora demonstrationerna. Att det fanns mod och en vilja – och en direkt aktion. Oavsett om det handlar om en minoritet av befolkningen har jag sett den som positiv. Lösningen på att det är en minoritet är inte att man ska sluta – utan gärna få med fler. Och det kommer förstås kräva lång tid. Irans regim har med sina brutala mord på demonstranter förmodligen hjälpt en del på vägen – många av de gamla Ahmadinejadanhängarna har nog fått någon se någon bekants blod även på sina egna trottoarkanter. Stöd är sällan ovillkorligt, och likt det sätt kring hur regimen uppkom baseras – utan att jag vill förringa eller prata fördummande om Irans bybor – det från ett land med hög analfabetism, okunskap och nationalism.
Jag är idag tillbaka vid ståndpunkten att protesterna – även om de inte kommer ge något vid dess slut på direkten- är vitala för framtiden. Att det är ett exempel, en omskakning, en rörelse som förhoppningsvis inte blir helt förkrossad och passiv om regimen inte lyckas omkullkastas på några veckor eller månader. Det är min politiska åsikt.

Och rent personligen, som iranier själv som man kallar mig – född där utan att minnas något från landet då jag flyttade vid tre..? Jag har en hel del släktingar där – bara en jag känner vilket är mormor. Jag har försökt att hålla borta min anknytning för att det inte ska bli för nära. Men faktum är också den att, trots den sorg jag känner, är den inte av nationalistisk typ. Jag tycker inte och är inte mer eller mindre engagerad i protesterna för att jag är sk. iranier (jag kallar mig ingenting rent identitetsmässigt, enbart medborgerligt – efter massa flytt och enorm känsla av rotlöshet känns det bara falskt). Flera svenska vänner har följt det mer i media och gått på manifestationerna än jag. Men jo, idag har det grott en sorg i mig – som kanske handlar om att jag är iranier. Och det sorgen av de jag känner och att förstå deras skrik i kameran över en pöl med blod. Och visst tänker man – precis som kanske många icke-iranier (persier, iraniiii, kalla det vad du vill), speciellt om de också känner folk där nere- att det där lika gärna kunde varit min mor som var på besök, min mormor. Det är inte känslan som styr mitt engagemang helt. Tror jag inte att det är fruktsamt alls med stöd utifrån går jag inte dit helst. Men jag tror att aktiveringen av folk i Sverige generellt är bra. Sedan får man väl försöka avstyra den liberala synen på att folk skulle få det bättre med en liberal. Många upplevde nog själva, just vad en liberal demokrati också kan vara – om än absolut inte ens i närheten lika brutalt – utanför Iranska ambassaden igår när påkar drogs fram och användes mot demonstranterna.

Untitled from Ametist Azordegan on Vimeo.

Obs!

Demonstration by young Iranian-Swedes in support of the youth of Iran
“March from Sergels Torg via Kungsträgården to Mynttorget.”
This event is planned to start at 3:00 pm on Jun 28, 2009 at Sergels Torg.

June 27, 2009. Uncategorized.