Dags att vi slutar kalla vänsterdebatten för Arena-debatten

Vänsterns motgångar, i synnerhet i Europa, är de flesta varse om. Inte bara har många socialdemokratiska partier sedan dess förlorat makten i Europa, utan hela den politiska skalan har sakta rört sig högerut. Varken detta eller den realpolitik som förs idag, med nedskärningar, privatiseringar, borttagningar av förmögenhetsskatter osv är inte heller någon nyhet, de flesta av oss lever i det och upplever det från sekunden vi vaknar. En del av oss har gått runt med magsår för våra mödrar med fibromyalgi som riskerar att bli utförsäkrade. 54 000 andra fick nyligen veta att de är bland dem som just ska det.

Så här i efterhand har en stor del av vänstern insikt om vad som gick fel också. Om hur de jämlikhetssträvande (ofta kallade identitetspolitiska) och de emancipatoriska rörelserna först fick ge vika för en hastig ekonomisk politik likt den i Sovjet. Många fick då erfara hur vänsterprojektet inte innebar frihet för dem även om det innebar jämlikhet. Det är också mycket riktigt som Jesper Nilsson på Dagens Konflikt skriver, att vänsterns mål borde vara att förena en ekonomisk politik med identitetspolitiken och emancipatoriska krav.

Men Arena-debatten kan ge mig lite rysningar ibland, dess innästling och skillnad för några få intellektuella i landet är en sammanfattning av en stor del av politikens problem, debatten förs stängd. Det betyder inte att jag bara kritiserar Arena-vänstern utan det gäller alla, andra sociala rörelser hålelr inte mer öppna debatter de. Skillnaden är att de inte är lika stora, och har inte sina diskussioner på Aftonbladet.

Det är självklart så att intellektuella debatter både gör skillnad och att de ska föras utan att kritiseras för att inte involvera alla. Jag själv är en del av den debatten och har inte lyft många finger mer än att inte skriva onödigt svåra texter för att involvera andra än de närmast sörjande i en diskussion. En diskussion som rör hela vänstern har kommit att kretsat kring Arena. Det är just föremålet för diskussion och påtryckning jag ibland kan ställa mig undrande till. Arena och (S) är en del av den politiska vänstern, men inte hela, det erkänner de flesta, ändå fortsätter debatten kretsa kring Arena. Jag ser det som att det nu inte är en fördel, en protagonist längre, utan på sistone snarare är ett hinder.


Sedan till frågan om morgondagens “ihopknutning” av klasskamp, identitetspolitik och “frigörelsepolitik” eller emancipatoriska projekt. De identitetspolitiska krafterna kan vinna en hel del mark även i fortsättningen, som de redan har gjort. Den har inneburit stora förbättringar för mångas vardag som man absolut inte ska nedvärdera. Samtidigt är utmaningen att föra en kapitalkritisk kamp någon som jag absolut kan hoppas skiten av mig men ser som osannolikt att det skulle komma från partivänstern enbart. Hela partiväsendet måste alltid vara liberal för att ens kunna existera som partier – det betyder inte att de inte kan göra massa gott och att vi ska kräva det av dem – utan att det är farligt att förlita sig på att en låst position kan frigöra oss emancipatoriskt eller materiellt åt oss.

Betyder detta att jag inte ser partivänstern som en del av vänstern eller som aktivister? Nej – det enda det betyder är att jag inte ser hur en diskussion som rör hela vänstern förs av vänstern. Och jag förstår inte heller varför alla fortfarande refererar till Arena när de flesta verkar överens om att diskussionen verkligen rör mer än bara Arena, som sagt rör hela vänsterns politiska mål. Och den ställer i grunden frågan om reformer, realpolitik och offentlighet och hur de kan försvaras idag samtidigt som man syftar bortom, dvs arbetar i systemet och ändå är systemkritisk. Samma rörelser och grupper behöver förstås inte göra båda men vi behöver prata om vad offentlighet ens är, i viss mån kämpar husockupanter och socialdemokrater för olika saker, just p.g.a. hur offentligheten styrs (här kan den som vill läsa på kring debatten om allmänningar som det också kommer stå en del om i första nret av tidningen Brand som kommer snart).

Den förening som behövs mellan kapitalkritiska ekonomiska kamper, identitetspolitiska som hbtq-rörelsen och emancipatoriska så som immigrationsgrupper mfl. finns redan. Den har inte formulerats öppet politiskt men ser vi till de flesta konflikter idag ligger de snarare i en gråzon däremellan. Sammankopplingen mellan identitetspolitiska strävanden och ex kvinnans plats i produktionen är svår att helt bortse ifrån även för en identitetspolitik som vill ha lika erkännande och lika villkor för idag olika maktfulla kategorier. Precis som att avtalsrörelsen i stor mån bestämmer våra positioner även som identiteter är många av dagens konflikter samtidigt en klass- som identitetspolitisk fråga. Faktum är att det som vi fokuserar på i kvinnopolitskt forum, det vill säga kvinnors arbete, just är ett exempel på hur jämlikhetssträvan, kampen om fritiden och materiell arbetsplatskamp hänger ihop. När Tiina Rosenberg formulerar kritik mot en klasslös gayrörelse är det därför detta hon pekar på. Det betyder inte att rörelserna i sig alltid måste beröra de andra delarna, att en gayrörelse inte kan vinna mark och uppnå politiska mål utan att samtidigt diskutera klass. Det betyder att en mer allomfattande jämlkhet och frihet kräver det – vilket ju är precis vad som borde vara klart formulerat av vänstern. En hel del praktiker är redan i gråzonen, i berörelsepunkten mellan olika politiska mål, kritik av olika system som samagerar, både inom och utanför partiet, faktum är att en majoritet av dagens politiska frågor inte går att isolera till enbart klass- eller identitetspolitik, även klasspolitiken påverkas i högsta grad av en könsmaktsordning. Men vi behöver prata om det i större omfattning än via en förklädd Arenadebatt, kliva ut ur Arenadebatten och in i en större.

February 5, 2010. Uncategorized.