Att omfamna tidens gång och spår

De pratar om oss som om det är något vi söker, vi som vill ha mer, som i så fall aldrig blir mätta eller aldrig vill äta mer. De pratar om oss som om allt är stilla, som om vi skapar kaoset, men känn oss och ni förstår att vi vi vill vara lika stilla som ni, rör vi oss i samma takt kommer stiltjen vara delad. De pratar om oss som om vi själva både orsaken och lösningen till våra problem. De pratar om symtomen som effekter av vårt egna verk, medan de hela tiden var symtom på något annat, allt i en oändlig kedja. Det kräver energi av oss att vara stilla, enbart i rörele känner vi ro. Vi gråter inte alltid av självhat utan av trötthet, av att varken kunna låta bli att förändra oss och allt vi ingår i eller att fortsätta förändra när ni suddar ut det vi gör, inget lämnar spår, ingen verkan trots allt vi gör. Slag och ord vänds mot oss själva för vi vet att de ristar in något i oss, att de betyder något. Vi är allt annat än passiva, se våra utlopp, de sipprar ut i form av blod, se alla blåmärken ni gav oss, som vi gjorde till våra egna.

Vi höll tyst för att höra er, för att bli er, bugade oss inför era smärtor men våra egna smärtor fann vi oss kvar med ensamma. Vi som var fula nog att kunna smälta det vidriga hos er. Ni lämnade det där och gick, som inte bryr er om vart slasket från era handlingar tog vägen, ni slängde dem i luften, medan luften ständigt var vi. Missta oss inte, dropparna nerför våra kinder kommer från vågorna vi sköljdes över av, de regnar ner, sipprar ur markens ruttna hål, ur varenda por och regnbåge, vatten är allt vi ser, och gråten upplöst i dimma runtomkring allt vi andas.

Det är inget fel på oss. Vi lever med känslorna på huden vilket ger detaljerna mening, vår känslighet skapar lycka av vindens minsta pust. Finns inget ljummet, allt har kontraster, är verkligt. Det sägs att allt detta ska raderas, att en domnad kropp ger en lycklig själ. Vi vägrar. Vår ilska är inget annat än rätt.

Kom närmre, vår hud brinner, låt värmen smälta era kalla händer och tårar av is. Sippra in genom våra sprickor, flyt in i blodet och rör er omkring, säg oss vad ni kände genom våra kroppar. Jag vill inte förinta mig själv, jag vill bara inte andas ensam, vill dela luften, vill inte ha något som bara är mitt. Vi vill inte ha allt, vi vill skapa något annat. Det existerande alltet är det ensammaste som finns.

April 8, 2011. Uncategorized.