Att inte ha rätt till någonting

Denna debattartikel skulle publicerats i en tidning idag, men pga att jag redan skrivit om ämnet på SVT-debatt igår uteblev detta. Lägger därför upp den här:

London brinner, butiksfönster står i skärvor, en generell allmän förstörelse har spridit sig som en smitta nu även utanför London. Men är det helt omöjligt att det händer i Sverige? Vi har sett mindre generell förstörelse tidigare, senast i Hässelby gård häromdagen.

Ökade ekonomiska klyftor leder till ökad kriminalitet har många rapporter visat. Återkommande trakasserier från polisen och andra myndigheter, arbetslöshet, nedmontering av välfärden och hopplöshet inför framtiden skapar känslan av maktlöshet. Viljan till makt kan få utlopp i upplopp och därefter spridas som en löpeld. Detta är den kontext som Londonupploppen bröt ut inom, en kontext som inte helt är olik den vi har i Sverige. Det handlar inte om att ursäkta våldet utan att förstå och förebygga det. Inget gnäll om att det handlar om huliganer eller dumma individer kommer förändra något åt det bättre, tvärtom. Men den förmågan att tänka på ens handlingars konsekvenser verkar lysa med sin frånvaro hos liberala debattörer.

Många har menat att ungdomar måste förstå vad de har rätt till, sättas på plats. Men det är tydligt att ungdomarna inte behöver förstå vad de har rätt till (den listan är kort) utan det är snarare vad de inte har rätt till som ska förstås. De ska förstå att polisen inte är deras fiender – men acceptera att bli trakasserade och skjutna av dessa laglöshetens väktare. Man menar att lagen, polisen och staten, oavsett hur de behandlar dig, alltid ska lydas. En mentalitet om lydnad som är närmast skrämmande. För vilken lag var där när 333 personer dog i polisförvar i Storbritannien de senaste 13 åren utan att en enda polis fälldes? När poliser i Sverige delat ut batongslag till oss demonstranter, till hemlösa och invandrarungdomar? Hur förväntar man sig att andra ska lyda lagen när dess förespråkare själva ständigt bryter dem och kommer undan med det? Det betyder inte att olydnaden alltid är produktiv i våldsam form. Men det är en reaktion vi inte borde kväva utan rikta till politisk organisering ute efter förändring.

Nästan var fjärde ungdom är arbetslös i Sverige samtidigt som att övertidsarbetet blir allt mer. De arbetstillfällen Anders Borg skapar handlar om några timmar i veckan via bemanningsföretag, arbeten som man på något magiskt sätt ska lyckas försörja sig på. Praktiska och teoretiska utbildningar har särskiljts redan på gymnasienivå, så läser du VVS eller till frisör och inte får jobb kommer högskolestudier inte längre vara ett alternativ. Vad man då ska göra har liberaler inte heller direkta svar på mer än att hajja läget och inte göra något väsen av sig. Vi har även sedan 2006 sett minskade löner, utförsäljning av hyresrätter och en samtidig bostadsbrist, man tvingas arbeta när man är sjuk och bibliotek och närakuter har lagt ned. Och berättelserna från ungdomar som slagits av polisen är alltför många för att jag ska få plats med dem här.

”Pessimismen är hämtad från demonstrationernas plakat – inte ungdomarnas verklighet” skriver en debattör på SVD. Det är alltså en verklighetsfrämmande självbild som bär orsak till våldsamheterna. Men vilken verklighet talar han om? Man borde banka in i skallen på ungdomarna att de egentligen inte alls har ont om pengar eller är arbetslösa, allt det här är en illusion. De har också inbillat sig polisens oberättigade visiteringar eller våld, de protesterande studenterna har inbillat sig de förhöjda studieavgifterna. Främst av allt har de inbillat sig att de förtjänar bättre, de borde tacka och ta emot varenda smäll.

De ökade ekonomiska klyftorna är ett faktum som man inte behöver vara marxist för att påpeka. Klassamhället är inte hitte-på i några radikala vänsterhuvuden.

Känslan av att vara en del av samhället är inget som kommer automatiskt hos någon. Känslan av att vara en del av samhället kommer från att behövas, räknas, tas om hand om när man är sjuk, att få hjälp upp när man ligger ner istället för att sparkas tillbaka till ens plats i rännstenen. Det är hög tid att återskapa gemenskaperna, tillsammans bygga något bortom godtycklig maktanvändning och vinstintresse – skapa en framtid värd att vårda. Utan framtidstro inget ansvar i nuet, utan riktig rättvisa riskerar Sverige stå i brand härnäst.

August 12, 2011. Uncategorized.