London brinner, butiksfönster står i skärvor, en generell allmän förstörelse har spridit sig som en smitta nu även utanför London. Men är det helt omöjligt att det händer i Sverige? Vi har sett mindre generell förstörelse tidigare, senast i Hässelby gård häromdagen.

Ökade ekonomiska klyftor leder till ökad kriminalitet har många rapporter visat. Återkommande trakasserier från polisen och andra myndigheter, arbetslöshet, nedmontering av välfärden och hopplöshet inför framtiden skapar känslan av maktlöshet. Viljan till makt kan få utlopp i upplopp och därefter spridas som en löpeld. Detta är den kontext som Londonupploppen bröt ut inom, en kontext som inte helt är olik den vi har i Sverige. Det handlar inte om att ursäkta våldet utan att förstå och förebygga det. Inget gnäll om att det handlar om huliganer eller dumma individer kommer förändra något åt det bättre, tvärtom. Men den förmågan att tänka på ens handlingars konsekvenser verkar lysa med sin frånvaro hos liberala debattörer.

Många har menat att ungdomar måste förstå vad de har rätt till, sättas på plats. Men det är tydligt att ungdomarna inte behöver förstå vad de har rätt till (den listan är kort) utan det är snarare vad de inte har rätt till som ska förstås. De ska förstå att polisen inte är deras fiender – men acceptera att bli trakasserade och skjutna av dessa laglöshetens väktare. Man menar att lagen, polisen och staten, oavsett hur de behandlar dig, alltid ska lydas. En mentalitet om lydnad som är närmast skrämmande. För vilken lag var där när 333 personer dog i polisförvar i Storbritannien de senaste 13 åren utan att en enda polis fälldes? När poliser i Sverige delat ut batongslag till oss demonstranter, till hemlösa och invandrarungdomar? Hur förväntar man sig att andra ska lyda lagen när dess förespråkare själva ständigt bryter dem och kommer undan med det? Det betyder inte att olydnaden alltid är produktiv i våldsam form. Men det är en reaktion vi inte borde kväva utan rikta till politisk organisering ute efter förändring.

Nästan var fjärde ungdom är arbetslös i Sverige samtidigt som att övertidsarbetet blir allt mer. De arbetstillfällen Anders Borg skapar handlar om några timmar i veckan via bemanningsföretag, arbeten som man på något magiskt sätt ska lyckas försörja sig på. Praktiska och teoretiska utbildningar har särskiljts redan på gymnasienivå, så läser du VVS eller till frisör och inte får jobb kommer högskolestudier inte längre vara ett alternativ. Vad man då ska göra har liberaler inte heller direkta svar på mer än att hajja läget och inte göra något väsen av sig. Vi har även sedan 2006 sett minskade löner, utförsäljning av hyresrätter och en samtidig bostadsbrist, man tvingas arbeta när man är sjuk och bibliotek och närakuter har lagt ned. Och berättelserna från ungdomar som slagits av polisen är alltför många för att jag ska få plats med dem här.

”Pessimismen är hämtad från demonstrationernas plakat – inte ungdomarnas verklighet” skriver en debattör på SVD. Det är alltså en verklighetsfrämmande självbild som bär orsak till våldsamheterna. Men vilken verklighet talar han om? Man borde banka in i skallen på ungdomarna att de egentligen inte alls har ont om pengar eller är arbetslösa, allt det här är en illusion. De har också inbillat sig polisens oberättigade visiteringar eller våld, de protesterande studenterna har inbillat sig de förhöjda studieavgifterna. Främst av allt har de inbillat sig att de förtjänar bättre, de borde tacka och ta emot varenda smäll.

De ökade ekonomiska klyftorna är ett faktum som man inte behöver vara marxist för att påpeka. Klassamhället är inte hitte-på i några radikala vänsterhuvuden.

Känslan av att vara en del av samhället är inget som kommer automatiskt hos någon. Känslan av att vara en del av samhället kommer från att behövas, räknas, tas om hand om när man är sjuk, att få hjälp upp när man ligger ner istället för att sparkas tillbaka till ens plats i rännstenen. Det är hög tid att återskapa gemenskaperna, tillsammans bygga något bortom godtycklig maktanvändning och vinstintresse – skapa en framtid värd att vårda. Utan framtidstro inget ansvar i nuet, utan riktig rättvisa riskerar Sverige stå i brand härnäst.

Vi höll tyst för att höra er, för att bli er, bugade oss inför era smärtor men våra egna smärtor fann vi oss kvar med ensamma. Vi som var fula nog att kunna smälta det vidriga hos er. Ni lämnade det där och gick, som inte bryr er om vart slasket från era handlingar tog vägen, ni slängde dem i luften, medan luften ständigt var vi. Missta oss inte, dropparna nerför våra kinder kommer från vågorna vi sköljdes över av, de regnar ner, sipprar ur markens ruttna hål, ur varenda por och regnbåge, vatten är allt vi ser, och gråten upplöst i dimma runtomkring allt vi andas.

Det är inget fel på oss. Vi lever med känslorna på huden vilket ger detaljerna mening, vår känslighet skapar lycka av vindens minsta pust. Finns inget ljummet, allt har kontraster, är verkligt. Det sägs att allt detta ska raderas, att en domnad kropp ger en lycklig själ. Vi vägrar. Vår ilska är inget annat än rätt.

Kom närmre, vår hud brinner, låt värmen smälta era kalla händer och tårar av is. Sippra in genom våra sprickor, flyt in i blodet och rör er omkring, säg oss vad ni kände genom våra kroppar. Jag vill inte förinta mig själv, jag vill bara inte andas ensam, vill dela luften, vill inte ha något som bara är mitt. Vi vill inte ha allt, vi vill skapa något annat. Det existerande alltet är det ensammaste som finns.

Men Arena-debatten kan ge mig lite rysningar ibland, dess innästling och skillnad för några få intellektuella i landet är en sammanfattning av en stor del av politikens problem, debatten förs stängd. Det betyder inte att jag bara kritiserar Arena-vänstern utan det gäller alla, andra sociala rörelser hålelr inte mer öppna debatter de. Skillnaden är att de inte är lika stora, och har inte sina diskussioner på Aftonbladet.

Det är självklart så att intellektuella debatter både gör skillnad och att de ska föras utan att kritiseras för att inte involvera alla. Jag själv är en del av den debatten och har inte lyft många finger mer än att inte skriva onödigt svåra texter för att involvera andra än de närmast sörjande i en diskussion. En diskussion som rör hela vänstern har kommit att kretsat kring Arena. Det är just föremålet för diskussion och påtryckning jag ibland kan ställa mig undrande till. Arena och (S) är en del av den politiska vänstern, men inte hela, det erkänner de flesta, ändå fortsätter debatten kretsa kring Arena. Jag ser det som att det nu inte är en fördel, en protagonist längre, utan på sistone snarare är ett hinder.


Sedan till frågan om morgondagens “ihopknutning” av klasskamp, identitetspolitik och “frigörelsepolitik” eller emancipatoriska projekt. De identitetspolitiska krafterna kan vinna en hel del mark även i fortsättningen, som de redan har gjort. Den har inneburit stora förbättringar för mångas vardag som man absolut inte ska nedvärdera. Samtidigt är utmaningen att föra en kapitalkritisk kamp någon som jag absolut kan hoppas skiten av mig men ser som osannolikt att det skulle komma från partivänstern enbart. Hela partiväsendet måste alltid vara liberal för att ens kunna existera som partier – det betyder inte att de inte kan göra massa gott och att vi ska kräva det av dem – utan att det är farligt att förlita sig på att en låst position kan frigöra oss emancipatoriskt eller materiellt åt oss.

Betyder detta att jag inte ser partivänstern som en del av vänstern eller som aktivister? Nej – det enda det betyder är att jag inte ser hur en diskussion som rör hela vänstern förs av vänstern. Och jag förstår inte heller varför alla fortfarande refererar till Arena när de flesta verkar överens om att diskussionen verkligen rör mer än bara Arena, som sagt rör hela vänsterns politiska mål. Och den ställer i grunden frågan om reformer, realpolitik och offentlighet och hur de kan försvaras idag samtidigt som man syftar bortom, dvs arbetar i systemet och ändå är systemkritisk. Samma rörelser och grupper behöver förstås inte göra båda men vi behöver prata om vad offentlighet ens är, i viss mån kämpar husockupanter och socialdemokrater för olika saker, just p.g.a. hur offentligheten styrs (här kan den som vill läsa på kring debatten om allmänningar som det också kommer stå en del om i första nret av tidningen Brand som kommer snart).

Den förening som behövs mellan kapitalkritiska ekonomiska kamper, identitetspolitiska som hbtq-rörelsen och emancipatoriska så som immigrationsgrupper mfl. finns redan. Den har inte formulerats öppet politiskt men ser vi till de flesta konflikter idag ligger de snarare i en gråzon däremellan. Sammankopplingen mellan identitetspolitiska strävanden och ex kvinnans plats i produktionen är svår att helt bortse ifrån även för en identitetspolitik som vill ha lika erkännande och lika villkor för idag olika maktfulla kategorier. Precis som att avtalsrörelsen i stor mån bestämmer våra positioner även som identiteter är många av dagens konflikter samtidigt en klass- som identitetspolitisk fråga. Faktum är att det som vi fokuserar på i kvinnopolitskt forum, det vill säga kvinnors arbete, just är ett exempel på hur jämlikhetssträvan, kampen om fritiden och materiell arbetsplatskamp hänger ihop. När Tiina Rosenberg formulerar kritik mot en klasslös gayrörelse är det därför detta hon pekar på. Det betyder inte att rörelserna i sig alltid måste beröra de andra delarna, att en gayrörelse inte kan vinna mark och uppnå politiska mål utan att samtidigt diskutera klass. Det betyder att en mer allomfattande jämlkhet och frihet kräver det – vilket ju är precis vad som borde vara klart formulerat av vänstern. En hel del praktiker är redan i gråzonen, i berörelsepunkten mellan olika politiska mål, kritik av olika system som samagerar, både inom och utanför partiet, faktum är att en majoritet av dagens politiska frågor inte går att isolera till enbart klass- eller identitetspolitik, även klasspolitiken påverkas i högsta grad av en könsmaktsordning. Men vi behöver prata om det i större omfattning än via en förklädd Arenadebatt, kliva ut ur Arenadebatten och in i en större.

Kom hur som helst att tänka på Wikipedia igen.

Det finns en stor fördel med att anvädna det vidare än den form av användning som finns nu. Som Eva Hemmungs Wirtén skriver finns det en snedfördelning i vilka som skriver inläggen på Wikipedia. Surprise surprise, så är det oftast män (etnicitet verkar vara oklart – inga undersökningar har gjorts enligt min vän Julia).
Som Julia även skulle skriva om – så är det mycket då nörderi anses vara något manligt – och då det uppmuntras mer hos killar så är det fler killar som nördar in sig. “På det sättet” i allaf all, något vi kan återkomma till. Nörderi har ju sin grund i intresse i något – vilket man sällan kan påstå att tjejer har mindre av. Det är mer hur nörderi tar sig uttryck.

Hur som – en vän försöker göra ett interaktivt läromedel i engelska. Hon har varit hos halvnappande Liber och andra förlag, men som vanligt är processen seg. Jag har uppmuntrat henne till att användskriva en e-bok – men förlagens sätt att stänga in dem i ett fåtal datorer, förbjuda utskrift etc är galet – och inte så mycket att jubla för.
Nu funderar hon på att skapa den via wikipedia istället. Finns ett speciellt användarverktyg som heter Central Desktop – där tydligen ett antal olika användare kan redigera innehåll ihop. Vi har inte kommit igång med det ännu så jag vet inte hur det exakt ser ut ännu, men tanken var väl att jag skulle hjälpa till med den interaktiva biten med studenter.

Större chans att läromedlet kan utvecklas medvetet – även den interaktiva skapelseprocessen kan involvera människor (av en mer blandad könslig och etnisk bakgrund) – beroende på kompetens. Och sen är det ju coolt att ett läromedel kan skapas utan förlagens “kvalitetsgranskning” som många anser vara bland deras största uppgift och berättigande av deras existens.
Kontrollen görs nämligen både av forskare och användare.

Jag ska inte ursäkta för något för en gångs skull, jobbar på det. Så utan några vidare kommentarer – här är “trailern”:

Och rent personligen, som iranier själv som man kallar mig – född där utan att minnas något från landet då jag flyttade vid tre..? Jag har en hel del släktingar där – bara en jag känner vilket är mormor. Jag har försökt att hålla borta min anknytning för att det inte ska bli för nära. Men faktum är också den att, trots den sorg jag känner, är den inte av nationalistisk typ. Jag tycker inte och är inte mer eller mindre engagerad i protesterna för att jag är sk. iranier (jag kallar mig ingenting rent identitetsmässigt, enbart medborgerligt – efter massa flytt och enorm känsla av rotlöshet känns det bara falskt). Flera svenska vänner har följt det mer i media och gått på manifestationerna än jag. Men jo, idag har det grott en sorg i mig – som kanske handlar om att jag är iranier. Och det sorgen av de jag känner och att förstå deras skrik i kameran över en pöl med blod. Och visst tänker man – precis som kanske många icke-iranier (persier, iraniiii, kalla det vad du vill), speciellt om de också känner folk där nere- att det där lika gärna kunde varit min mor som var på besök, min mormor. Det är inte känslan som styr mitt engagemang helt. Tror jag inte att det är fruktsamt alls med stöd utifrån går jag inte dit helst. Men jag tror att aktiveringen av folk i Sverige generellt är bra. Sedan får man väl försöka avstyra den liberala synen på att folk skulle få det bättre med en liberal. Många upplevde nog själva, just vad en liberal demokrati också kan vara – om än absolut inte ens i närheten lika brutalt – utanför Iranska ambassaden igår när påkar drogs fram och användes mot demonstranterna.

Untitled from Ametist Azordegan on Vimeo.

Obs!

Demonstration by young Iranian-Swedes in support of the youth of Iran
“March from Sergels Torg via Kungsträgården to Mynttorget.”
This event is planned to start at 3:00 pm on Jun 28, 2009 at Sergels Torg.

Lagerarbetarnas kamp fortsätter

Lagena Distribution AB, som är ett dotterbolag till Systembolaget och varslade 34 personer innan jul samt ytterligare 33 nyligen. Det senaste varslet har den lokala fackklubben i Handels valt att bestrida.

Företaget har förklarat orsaken till varslet att vara arbetsbrist. Detta till trots har man öppet medgivit att de varslade kommer att ersättas med inhyrd personal. Lagena införde en arbetsgrupp som skulle utreda ekonomin men varslade innan förhandlingar med facket hade påbörjats. Något som fått mycket kritik då det bryter mot praxis kring varsel och arbetsplatsförändringar.

Efter förra artikeln om Lagena-konflikten fick jag ett mail från Per Öhagen, VD på Lagena, där han ännu en gång går igenom orsakerna till varslet. Det går att läsa både hans mail och svaret i sin helhet här. Men sammanfattningsvis kan man konstatera att han inte har förstått att företagets påstådda ekonomiska bekymmer inte är något arbetarna ska behöva stå till svars för.

En god persisk vän till mig har engagerat sig en del i det här. Hon har en hel del vänner där och har en annan koppling till Iran än jag själv, jag har släkt jag inte känner där och oroar mig lite för mormor mest. Jag minns ingenting av landet då jag flyttade vid tre års ålder och har ingen större samhörighet eller identitet i att vara iranier alls. Hennes engagemang har gått ut på att göra det man kan göra – likt en del andra iranier här i Stockholm – att sprida information om upproret samt ordna manifestationer utanför riksdagen. Det är i ett sånt läge lätt att känna sig klämd. Samtidigt som jag också anser att det är en viktig proteströrelse som har kommit upp, oavsett om det faktiskt var valfusk eller inte (en röstsedel innebär inte att man inte får protestera mot politik som förs eller på andra sätt agera direkt). Men det är här det finns två hållhakar – dels är det just VAD man kan göra som är problemet. Vad gör en praktisk skillnad? Tyvärr har den persiska stödgruppen i Stockholm inga större organisatoriska erfarenheter eller så vitt jag ser en direkt bild av vad målet är med protesterna, och det är här man kanske skulle säga att jag då borde gå in och göra det bättre själv. Men det är så att jag prioriterat Lagena-konflikten och det är något jag utan problem kan försvara. Men det bör ändå föras en diskussion om vart man gör bäst nytta och vad man vill uppnå. Just nu är det svårt att få ut information och det är här sidor som faebook spelat en stor roll, speciellt i början av protesterna då sidor som youtube och facebook kunde fungera i några minuter fick min vän direktbilder som enkelt kunde spridas. Nu när alla journalister är förbjudna är det ovärderligt att få direkta bilder – så att vi vet och ser. Att få den svenska borgarregeringen att på något sätt agera mer än att klämma ur sig ett fördömande av den iranska regimens våldssamheter är lönlöst. Och då återstår än igen frågan om vad man egentligen kan göra mer än att skriva om, väcka opinion, försöka få fram stöd dit ner, säga att man gör något. Och det är just det – att försöka som nog är det min vän gör, av personliga lika mycket som politiska skäl.

Nästa fråga är vad det är man stödjer? Som Ali Esbati och andra, däribland Shora Esmailian skrivit innan är det många av oppositionspolitikern Mousavis anhängare som är de drivande i upprortet. Mousavi, samma snubbe som under 80-talet var ansvarig för en jävla massa kommunisters död. Tyvärr är också den enda utgång man ser i protesterna att det är han som kommer sitta istället. Inte en grundläggande förändring i systemet – och att döma av Mousavis ståndpunkter – inte heller politik. Han är dock lite mer “reformsinnad” vilket i praktiken kan innebära att han helt enkelt är mer villig att slicka USAs röv – inte att han kommer att förändra den politik som förs, varken vad gäller kontroll, straff eller ekonomisk omfördelning och välfärd.

Så vad är alternativet? Tills dess att en protest inte mynnar ut i att alternativ skapas, krävs, har en möjlig utgång som inte blir som förra gången det var revolution i Iran återstår det enbart för mig att undra vad jag och mina vänner egentligen stödjer när man stödjer protesterna. Kan man rikta om, välja, se till att stödet inte indirekt går till ett minst lika dåligt alternativ?

Det kommer dock komma en uppföljningsartikel på Dagens Konflikt. Jag håller just nu på att försöka utarbeta en bra struktur och form för den – min ingång är att jag vill ha med Lagena-arbetarnas kommentarer på min blogg och anser det intressant.

Tills dess – sätt in pengar! Det är mycket enklare att stå emot den enormt envisa arbetsgivaren och på det – en massa polis som understött arbetsgivarens position om det finns pengar att betala eventuella böter med. En hunka brukar ju ändå spenderas på 2 sekunder på pressbyrån.

Sätt in pengar på Handelsanställdas förbund klubb 20-717 plusgiro 134456-3