Samma princip, privat och i politiken

Politiken befinner sig ofta i spektrum, istället för glasklara skillnader till exempel partier emellan. Liknande principer kan därmed återfinnas i olika partiers politik, men det praktiska utformandet och till viss del dess konsekvenser vara olika. Det finns till exempel absolut påtagliga skillnader mellan Sverigedemokraternas extrema inkompetens, där de helt enkelt inte har förstått alls vad vissa saker innebär, och den valpolitik med medhörande arbetslinje som drivs av de flesta andra partier. Men till stor del är det också tydligt att SD plockar upp existerande ställningstaganden, vad gäller till exempel reformer riktade för att komma itu med diskriminering. Uppmärksammad av att MP hade skickat in en motion om Basinkomst den 5 oktober fångade två andra motioner upp. En av tre Socialdemokrater, som bland annat premierade mer arbete, och så Sverigedemokraternas motion från 4 oktober som egentligen bara viss säga vad den tycker ska tas bort idag. Kortfattat är det de pengar som går till genuspedagogik, jämställdhetsbonus, och de inexisterande pengarna eller satsningarna som går till kvotering och lika lön för lika arbete.

Socialdemokraternas motion titulerades med arbete – en mänsklig rättighet. Trots att den långa motionen har korta stycken om att arbeta för att män tar ut större andel av pappaledigheten, och ta i beaktning de nya arbetsmiljöproblemen handlade den också om att åtgärda att fler får arbete genom att öka satsningen på sociala företag, om heltidsarbete som en rättighet, om hur vi kan få fler i arbete. Men just nu uppehåller jag mig vid Sverigedemokraternas motion.

Parallellen mellan det privata och politiska, och alltså politiseringen av det privata, blir tydligt när Sverigedemokraternas syn på kvinnor och invandrare, som ju så många fick upp ögon på ett nytt sätt i och med spridningen av videon på partitopparna, återspeglas i parlamentet. Den fjärde oktober lämnade de in en riksdagsmotion med titeln ”En jämställd arbetsmarknad”. Men varför använda ordet jämställdhet när man inte ens förstår vad det innebär? Hur kan det ordet kombineras med val kan en undra? Ja det är samma typ av valfrihet med premisserna: 1) det finns inga olika förutsättningar för olika personer, och 2) alternativen som erbjuds för valen är dem samma för till exempel män och kvinnor. Denna syn på valfrihet kan till viss del liknas vid generell högerpolitik.

SD motsätter sig hårt genuspedagogik, för ”de två könen” ska en inte försöka ändra på. Därför vill de upphöra med skattefinansierat stöd till genuspedagogik, för vi ska ju inte försöka ändra på barn och ungdomars ”beteendemönster” (som att misshandla folk eller kalla någon hora) eller könsidentitet (det finns två och oavsett vad dessa innebär är det något att premiera).  För att citera dem själva:

”Vi vill se en avveckling av det skattefinansierade stödet till genuspedagogik och annan verksamhet där staten med utgångspunkt i verklighetsfrånvända politiska teorier försöker experimentera med, eller ändra på, våra barns och ungdomars beteendemönster och könsidentitet.”

Just det, vi ska inte glömma att Sverigedemokraterna förnekar strukturell diskriminering/löneskillnader mellan män och kvinnor, och säger i nästa andetag ”Sverigedemokraterna står bakom principen om lika lön för lika arbete. Det är vårt största fokus i vår politik för en jämställd arbetsmarknad”. De talar nämligen om en 6 procentig löneskillnad, som alltså är en löneskillnad som består efter faktorer som erfarenhet och utbildning har räknats in. Mer specifikt skriver de: Den löneskillnaden är oförklarad men inte nödvändigtvis osaklig, och kan mycket väl ha att göra med faktorer som inte finns med i modellen, såsom arbetsledaransvar och yrkeserfarenhet. Det finns inga belägg för att diskriminering står för denna lilla lönedifferens mellan kvinnor och män. Det går dock inte utesluta att så är fallet, och skulle det vara så är det oacceptabelt.

Inte nog med att dessa 6 % alltså på riktigt existerar och resten av världen vet beror på diskriminering. De som vet om den åtgärdar med icke-åtgärder, likt alliansen, så även i detta område ska vi inte särskilja SD som unika. Det unika för dem är att de inte sätter dövörat till bara, de aktivt förvanskar den information de läser för att göra politiska poänger. I realiteten är det flera, bland annat utredare på TCO, som föreslår att vi också tittar på reallönen i portmonnän när vi jämför segregeringen på arbetsmarknaden. Med detta inräknat får kvinnor 70-75 % av lönen, något som förklaras av att 3/10 kvinnor jobbar deltid, och att det är fler kvinnor som arbetar i låglönearbeten. Som utredaren Ulrika Hagström skriver själv: I portmonnän får kvinnor som grupp i snitt 70-75 procent av vad gruppen män får varje månad. Men den saken handlar mer om att kvinnor generellt förväntas ta och tar, huvudansvar för det obetalda arbetet, och att arbetsmarknaden förväntar sig att kvinnor ska kunna acceptera deltid så mycket oftare än män. Vad säger statistiken? ”Av samtliga anställda återfinns endast 13 procent av kvinnorna och 12 procent av männen i yrken med en jämn könsfördelning. Bland de 30 största yrkena finns enbart tre som har en jämn könsfördelning, det vill säga minst 40 procent av vardera könet. Dessa yrken är kockar och kokerskor, läkare och universitets- och högskolelärare.”

Nu är det så att det arbetet kallas oavlönat och inte obetald, för att som vet att utgiften för familjens omsorg är en av de klassiska anledningarna till att mäns lön har varit högre, det har ansetts vara familjeförsörjarlön. Genom detta, eller på andra sätt indirekta avbetalningar, är det oavlönade hemarbetet som sagt inte obetalt alltid, utan ofta betalt men oavlönat. Vidare driver både TCO, andra fackförbund och vänstern rätten till heltid som ett sätt att åtgärda kvinnors deltidsarbete.  Samtidigt är det många som yrkar på att 8 timmars-arbetsdag ändå är en svårighet inom belastande yrken och att det därmed enbart är fruktbart att försöka få fler kvinnor med arbeten som är ger dem en pension att kunna leva på, som täcker livräntan bland arbetsskador o.s.v., om arbetsdagen förkortas. Nog om det, vi går vidare i motionen.

SD har också ignorerat att följa med i säg de senaste hundra årens forskning om hur kroppar fungerar fysiskt, vad som händer när män, kvinnor, queers eller transor OSV, tränar och utbildas inför ett yrke, det vill säga att fysisk prestation är just en presation och inte medfött. Men ännu kan en höra dessa argument när något går fel, när till exempel än kvinnlig väktare dödades i ett häkte för ett tag sedan ”förklaras” detta genom att hon var kvinna, istället för att se över säkerhetsrutinerna på häktet. SD vill istället framhålla att det ibland behövs starkare fysik i vissa yrken, ”Detta kan komma ifråga gällande viktiga samhällsfunktioner såsom polis, brandkår, militärtjänst och kriminalvård, yrken där sänkta krav på fysisk prestationsförmåga kan bli helt livsavgörande”, säger de i motionen.

SD har, till skillnad från många andra, faktiskt inte blandat ihop positiv särbehandling och kvotering. Det är nämligen så att positiv särbehandling innebär att det underrepresenterade könet eller etniciteten får arbetet om allt annat lika. Till skillnad från detta innebär kvotering att en på förhand bestämmer sig för att ha posterna fördelade, eventuellt kombinerat med andra sätt att bedöma kompetens på än utbildningsår och erfarenhet inom yrket. Detta för att det är svårt att komma till bukt med en segregerad arbetsmarknad om inte samhällets alla instanser använder positiv särbehandling (tidigare arbetsgivare till exempel), och om inte vi med, t.ex. genuspedagogik, också kan sluta att stöpa folk till att se vissa val/vilja vissa saker i sina liv.

SD skriver:

”Kvotering enbart på grund av kön ska vara förbjudet i all offentlig verksamhet. Kvotering innebär inte någon positiv särbehandling, som vissa av dess förespråkare vill göra gällande, utan tvärtom innebär kvotering i samtliga fall att någon annan diskrimineras. Det är också ett steg bort från en jämställd arbetsmarknad om den offentliga sektorn börjar anställa på grundval av kön och inte kompetens.”

Oavsett vad en tycker om kvotering är det på sin plats med en bakgrund till diskussionen om det och positiv särbehandling. Positiv särbehandling är alltså så som en tror att arbetsmarknaden ska fungera idag, neutralt och att den som är mest skillnad får ett jobb. Kvotering är något som redan sker idag, fast omvänt, det kvoteras inte in män på arbetsplatser där de är underrepresenterade, utan män kvoteras in (det vill säga får jobbet trots att de har sämre meriter) på de flesta högre, det vill säga mer välbetalda, poster idag. Kvotering, som medveten politisk strategi till förmån för idag diskriminerade grupper, innebär att en till och med tar i beaktning människors olika premisser, och försöker rätta till att folk har olika erfarenheter genom att för en gångs skull anställa någon som ligger sämre till, för att denna grupp ska få chans att någonsin få jobb i framtiden (om de andra arbetsplatserna kör positiv särbehandling det vill säga). Just positiv särbehandling uttalar sig SD inte om i motionen, men i och med deras tidigare ord om att löneskillnader och segregation i arbetsmarknaden beror på de olika könens fria val, kan en gissa sig till hur de ställer sig till det också. Det kan vi bland annat se om vi går vidare i motionen.

Det ska förstås läggas till att inte heller detta är unikt för SD, utan de har hämtat sin argumentering om frihet att diskriminera från till exempel Svenskt Näringsliv. Även de opponerar sig inför kvotering då de säger att det ”motverkar jämställdhet”. Hur kan man använda jämställdhet på det här sättet? Oavsett om det kommer från mansisterna, från nyliberal höger eller SD är det uppenbart att det beror på en tro om att det redan råder en jämställdhet, en likabehandling, som aktiv politik, som genuspedagogik, jämställdhetsbonus, positiv särbehandling etc. därmed kvaddar. Det är då den som skulle börja en särskiljning av könen som inte idag finns. Med andra ord är det gemensamt för denna misstro mot all åtgärdande politik som förtryckande, eftersom de bortser från människans olika grundpremisser. Svårare än så är det inte. Tänker man att alla idag har lika rätt till samhällets alla institutioner, och det enda som saknas dem är information eller andra incitament (att folk väljer olika p.g.a. kön eller etnicitet = de är biologiskt gjorda för det). På liknande sätt försvarar SD i motionen att de ställer sig emot jämställdhetsbonusen. Hur jämställt blir det när folk ”väljer”? I lathund om jämställdhet, av SCB står det: ”En viktig jämställdhetsfråga är möjligheten att kunna förena föräldraskap med förvärvsarbete.  Ett mått som används är uttag av betald föräldrapenning. Männens uttag av föräldrapenning fortsätter sakta att öka, men fortfarande är det kvinnor som tar ut den största delen av föräldrapenningdagarna. Under 2011 tog kvinnor ut 76 procent av dagarna och männen 24 procent.”

Det biologistiska argumentet kvarstår alltså inom högern över lag – och bär på samma problematiska grundförklaring av varför samhället är segregerat på det sätt det idag är. Men där teorier om ras och kön idag är problematiska, har alla dessa börjat vända sig till valfriheten som tillflyktsort.

Läs mer:

http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Motioner/mot-201213A291-En-jamstalld-_H002A291/?text=true

http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Forslag/Motioner/Arbete–en-mansklig-rattighet_H002A264/?text=true

http://www.svensktnaringsliv.se/fragor/kvotering/kvotering-motverkar-jamstalldhet_15050.html

http://www.utredarna.nu/ulrikahagstrom/2012/08/24/vad-sager-den-officiella-statistiken-om-loneskillnaden-mellan-kvinnor-och-man-2011/

Annonser
Publicerat i Text | Lämna en kommentar

Legitimt exploatera ätstörda? (Feministiskt Perspektiv, 121030)

Mandometerklinikernas metod att bota den dödliga sjukdomen Anorexia nervosa kan ifrågasättas på flera grunder. Samira Ariadad, en av skribenterna i antologin Ätstört, konstaterar bland annat att ätstörda i marknadsföringen beskrivs som utseendefixerade konsumenter. Att näringsministern förbehållslöst hyllar företaget gör inte saken bättre.

Det ser ut som en dystopisk Science Fiction-roman när en privat driven klinik har som sitt främsta verktyg mot ätstörningar en ätmaskin som ska reglera ätandet för de ätstörda. Maskinen är en våg som tallriken med mat placeras på, den säger till när patienten äter för snabbt eller för långsamt, och hur mätt patienten är, eller borde bli. Den går under namnet Mandometer och är utvecklad av medicine doktor Cecilia Bergh och Per Södersten, professor i tillämpad neuroendokrinologi vid Karolinska Institutet. I dag finns det tre kliniker i Sverige, två i Stockholm och en i Alingsås.

Mandometern är en del av Mandometerklinikens metod för att bota ätstörningar. Metoden går ut på att behandla ätbeteendet, tillsammans med värmeterapi, låg aktivitet och sociala övningar. Kliniken menar att de psykologiska bitarna i ätstörningen enbart är symptom på det fysiska svältandet. Få patienterna att äta igen, och få ner aktivitetsnivån, och de är botade.

Detta till skillnad från metoderna inom den offentliga vården, som oftast inkluderar kognitiv beteendeterapi, KBT, tillsammans med uppföljning av den så kallade fysiska biten i ätstörningar. Till viss del finns även mer psykodynamiskt betonade terapimetoder, men fortfarande har det gjorts förhållandevis lite forskning kring psykodynamiska metoder för att behandla ätstörningar. Diagnosen Anorexia nervosa har bland de högsta dödstalen; mellan 10 och 20 procent av anorektikerna dör till följd av bland annat självmord, hjärtsvikt eller hjärtinfarkt.

Mandometerkliniken menar själva att de har goda resultat i jämförelse med den allmänna vården, 75 procent går i remission och enbart 10 procent får återfall inom fem år efter avslutad behandling. Detta enligt deras egna studier. Men behovet av jämförelse med offentlig vård är stor. Sanningshalten i Mandometers generaliserande påstående att de har bättre resultat än offentlig vård kan också ifrågasättas. En färsk studie från 2011, jämför Mandometer Center och Rintveld Center for Eating Disorders under ett års tid. Den visar att Rintveld, som använde KBT, låg bättre till både vad gällde hur många patienter som efter tio månader hade uppnått normal vikt och andelen som hade blivit ”helt återställda” vid studiens slut (2 år efter intagningen på klinikerna).

Det visade att Mandometermetoden inte var bättre än ”vanlig behandling”. Det går att säga mycket om vad som är hönan och ägget i fråga om ångest och svält, men att helt fråntas behandling av den psykologiska biten kan vara problematiskt.

I en artikel publicerad i Expressen 1 maj 2003 säger anorektiske Sebastian, då 25 år:

Man får inte prata om sina känslor på Mando. Hade man ångest skulle man lämnas ifred ensam på rummet. Allt var fokuserat på att äta vid datorn.

Även Minna Forssberg uttrycker skarp kritik mot Mandometer. I Expressen 28 oktober skriver hon:

…jag grät öppnade personalen min dörr och beordrade mig att vara tyst, eftersom jag riskerade skrämma i väg en potentiell ny patient med familj som var på besök. Och det är klart, i ett vinstdrivande företag vill man förstås inte förlora någon patientpeng.

Både Sebastian och Minna beskriver även att de skrivits ut av kliniken, Sebastian då han gick ned i vikt istället för upp, och Minna då hon sades ha för mycket ångest. Inte konstigt att de får goda behandlingsresultat när de skriver ut patienter som behandlingen inte fungerar för, menar de båda.

Vidare riktas kritik mot att Mandometer-kliniken är privat driven och därmed är det problematiskt att gå ut med studier som hjälper till med marknadsföringen av deras dyra våg. Även transparensen är lägre i privata företag, vilket det gör det svårt att veta hur många som skrivits ut likt Sebastian. Med detta sagt, ska vi minnas att Mandometer i dag har avtal med flera landsting.

Mandometern fick Stora Embedded-priset 2006, och nättidningen Ny Teknik hjälper till med marknadsföringen: ”Tillsammans har de också tagit fram och formgivit den läckra lilla apparat som ska tilltala personer med ätstörningar. Den finns i milda, lugna färger, som lavendel, rosa och ljusblått.”

– De är ju ofta lite fixerade vid design och utseende, säger Pär Löfgren från konsultföretaget Mikrodidakt AB som utvecklat vågen.

Ätstörda ska alltså tilltalas med en ”läcker liten apparat” i flera färger. Och det blir bättre, ätstörda är inte bara utseendefixerade konsumenter, utan kan även bidra med att skapa jobb och konkurrenskraft:

Företaget är ett bra exempel på hur svensk innovationskraft kan möta stora hälsoutmaningar och samtidigt skapa jobb och konkurrenskraft, som centerledaren Annie Lööf uttryckte sig i ett pressmeddelande den 23 oktober 2012.

När vi under hösten 2011 kom ut med antologin Ätstört ville vi problematisera ätstörningsdiagnoserna och det fokus på skönhetsideal eller individuella orsaker som dominerar i dag. Istället ville vi tala om kropp, att ta plats och makt i en social kontext. I mitt bidrag talade jag om den breda upplevelsen av övervikt, om vart den problematiska kontrollfixeringen kan tänkas komma från, och hur begär och känslor både formar och formas av svält. Jag lyfte också problemet med BMI i och med att det inte säger någonting om kroppens hälsostatus. Även ett flertal läkare är kritiska mot BMI, dels för att det är ett dåligt mätverktyg, dels för att mätningen i sig ibland är problematisk.

Minna Forssberg uttrycker det skarpt själv:

Behandlingen må lära en del patienter att normalisera sina symptom och i behavioristisk anda lyckas med att förvandla trasiga individer till anpassade diton. Man gör detta genom kontroll, regler och strävan efter effektivitet – alltså själva kärnan i en anorektikers sätt att tänka.

En metod som går ut på mätning, som att läsa tabeller och statistik, är inte behandling.

Problemet ligger inte enbart hos Mandometer, utan deras resultat kan dels skyltas med i och med vårdens partiella misslyckande när man ser till andel personer som får återfall eller dör i anorexi, samt deras fokus på KBT som inte gör sig av med, utan enbart förflyttar och samhällsanpassar de tvångssyndrom som i många fall hänger tätt ihop med anorexi. Men till viss del ligger delar av problemet även hos diagnossystemet självt.

Förvrängd kroppsuppfattning, ett BMI under 17,5 och amenorré (utebliven mens i minst tre månader) är några av villkoren för att få diagnosen anorexi. Många som inte uppfyller dessa villkor hamnar i övrigt-diagnosen UNS (utan närmare specifikation). Det är villkor som många anorektiker eftersträvar att uppfylla och som alltså agerar som en sporre, och det tar bort fokus från den återkommande svälten som handling till ett kroppsligt tillstånd, något som exkluderar många.

Mätning och kontroll är faktorer som förenar ätstörda med den resterande dietbefolkningen. Att därmed ”behandla” patienterna genom att en, enligt diagnossystemet, sjuklig mätning ersätts med en icke-problematiserad ”frisk” mätning och kontroll är inte värd namnet behandling. ”Personer med ätstörningar bör aldrig få utgöra en del av en näringslivspolitik” skrevYonna Waltersson på Dagens Arena 23 oktober som svar på Annie Lööfs uttalande. Jag vill gå ännu längre än så.

Människors matvanor och kroppar är redan är en del av en enorm marknad, inte bara skönhetsindustrin, läkemedel och diettips, arbetslinjen och ”hälsoföretag”. Detta sätt att försöka utnyttja ätstörda är bara toppen av ett isberg. För i realiteten är det som benämns som hälsa högst ohälsosamt, dess mätmetoder högst problematiska, och gränsen mellan friskt och sjukt mycket svårdragen.


Artikeln är ursprungligen publicerad på Feministiskt Perspektiv: http://feministisktperspektiv.se/2012/10/30/legitimt-exploatera-atstorda/

Publicerat i Artiklar | Lämna en kommentar

Pensionen kanske aldrig kommer (ETC 120211)

Utmattad och lider av tristess. Reser mig upp med stel, värkande rygg och muttrar. Tar en värktablett och vitamin- och järntabletter. De vita hårstråna förökar sig, dessa vackra vita hårstrån. Jag känner mig halvskämtsamt som 80 år. Jag förstår att jag inte skulle kallas gammal normalt, men det kanske är mer konstruktion än bara fakta, i alla fall vad vi kopplar till ålderdom, måtten och delar av dess innehåll som ständigt vill spränga sig ut ur sina ramar. Jag älskar barnslighetens ärlighet, ibland friare språk och sensibilitet. Men jag vill behålla allt det och ändå ha det där som sägs komma med åren.

ALLTING FÖRÄNDRAS INTE i en enkel rak linje och just nu är jag inne i en cykel av åldrande som innebär en massa fantastiska saker. Jag längtar efter att bli, och vara gammal. Att få vara deppig utan att kallas för pubertal. Att gnälla utan att folk tar det som en svaghet. Att låta saker rinna av en för att man vet att ”livet är kort”, att hålla fokus. Jag vill ha skratt- och gråtrynkor och känna att mina smärtor ger saker liv, inte som bara fortbestår i en period, utan aktivt levande, drömmande liv.

Samtidigt vet jag att med min egen ålderdom kommer min mors, och hennes kommande bortgång. Kanske kommer jag själv få ligga med obytt blöja i dagar eller längre. Kanske ensam, kanske fattig. Allt fint jag associerar med ålderdomen kan komma att utraderas, försvinna med tidens gång. Att äntligen vara arbetsfri kanske är en dröm, pensionen kanske aldrig kommer. Vore det ett liv jag skulle vilja behålla, vårda?

KRITIKEN MOT ARBETE är inte att nedvärdera alla meningsfulla yrken som finns. Tvärtom är det att ge utrymme för att aktiviteterna, innehållet i arbetet, inte ska vara påtvingat som lönearbete. DN skrev nyligen om en australiensisk undersökning som visade att det döende ångrar mest är att de arbetade för mycket, tillbringade för lite tid med vänner och aldrig förverkligade sina drömmar. Så de fanns där ändå, drömmarna! Ångern. Kom den först när döden blev realitet? Springer vi i råtthjul vi märker av först när vi inte kan springa mer? Dövar dessa rörelser, flykten, våra hjärtan, vad är vi rädda för?

När jag har känt mig fast i mig själv har döden alltid varit min tröst, något som jag sett mig kunna välja. Jag har aldrig skytt döden, men under en period livet.

MEN LIVET HANDLADE INTE om mig, upptäckte jag alltid. Det är att påverka bortom vår livstid, lämna spår av oss själva, delar i olika former, ljud och rörelser, som lever sina egna liv, det är orden som lämnar oss, allt som inte längre blir vårt. Vilken lättnad att lämna ifrån sig allt detta.

Ålderdomen är inget som kommer senare, det är vi som skjuter på den och de val den innebär. Att acceptera döden är som att börja bakifrån. Det finns ingen anledning till fruktan längre. Vad vi gör tiden till är det enda vi inte kan skjuta på eller frukta längre. För det görs hela tiden. I vanor och det vi naturligt kallar liv och mening accepterar vi likt barn den sanning den säger sig vara. Men till skillnad från barn gör vi inte tiden till vad den kan bli.

Publicerat i Krönikor | Lämna en kommentar

The Bitter Twins – Global Panic! (Nöjesguiden 090425)

Boba och Sulo har ett roligt sidoprojekt ihop.

Boba och Sulo från The Hellacopters och Diamond Dogs ligger inte på latsidan. Deras mer punkrockiga The Bitter Twins låter som man kan ana när två talanger går ihop för ett roligt sidoprojekt. Nu har de grävt fram andra inspirationskällor än de som annars färgat av sig på deras gamla band, det är väldigt The Clash-inspirerat och ska-svängigt, med grymma texter och fina gästartister. Bästa sommarskivan!

Länk till recension på Nöjesguidens webbsida här.

Betyg 5/6

Publicerat i Recensioner | Lämna en kommentar

Utan empati, inget hopp (ETC 110702)

Sommaren 1996. Jag och några vänner i gamla hemstaden Borås sitter och hänger på skolgården på sommaren. Vi går senare förbi några fyllekissluktande telefonkiosker och busringer till heta linjen. På torget sitter fyllisar, den ena blottar sig. Några meter därifrån står en annan full gubbe på sin balkong och undrar om vi vill med på ”kaffe med dopp”.

Mina medelklassvänner bodde i villor en kvart bort. På kvällarna, efter att de hade hängt hos oss hämtade deras föräldrar dem med bil, de var oroliga för sina barn. Jag kände mycket skam på den tiden, för min kropp, vår ekonomiska situation, jag ville krympa.

Mina medelklassvänners föräldrar reflekterade nog sällan över att vi faktiskt bodde i dessa farliga kvarter, som de såg dem som. Och än idag märker jag i samtal med vänner att denna självklara vardag är något som många har en aversion för. Det är inte dessa områden någon vill bo i eller känner igen som ett hem de vill rädda, förbättra.

VAD SOM UPPRÖR EN säger mycket om ens bakgrund och uppväxtmiljö. Jag blir också lite frustrerad på skadegörelse och dåligt beteende, men den oempati jag oftast möter har sällan varit ungdomsgängens – utan bekanta och andra som kallar dessa ungdomsgäng för oempatiska. För att inte tala om polisvåld, sexuella trakasserier och förminskande beteende från andra i ens närhet. Jag blir rasande när folk distanserar sig från andras beteende, i alla fall när det slår nedåt, och upphöjer sig själva moraliskt istället för att betrakta problemet utifrån materialistisk synvinkel.

Jag tänker aldrig tillskriva någon individuell, magisk förmåga min egen empati. Utrymmet för den skapades både av en erfarenhetsgivande misär, av kärlek från några av mina nära och av ett stöttande välfärdssamhälle i förfall. Jag har beslutat att inte utgå ifrån en isolerat individuell vilja (”egenintresse”), jag vet inte ens vad det är att leva gott ensam, utan att arbeta för att andra ska ha samma möjlighet.

ANSVARET FÖR VÅRA beteenden är gemensamt och alltid politiskt skapat. Vilka ingår i denna gemenskap, vilka kommunicerar vi med istället för emot, både socialt och genom politiskt arbete? Vi ska minnas att när folk behandlas som skit kommer oftast detsamma ur detta. Självriktat hos många tjejer, och mer ”utåtriktat” hos snubbar, om man inte lyckas lägga in en politisk kil, en möjlighet och omtanke däremellan. Om vi inte skulle gå våldsamt till attack mot dessa skulle det inte betyda att vi accepterar det, vi måste bara vara uppmärksamma vilka vi slår mot och vart vi lägger ansvaret.

JAG SÄTTER MIG i den idylliska förortsbostad där jag är inneboende och skriker ut smärtor och sorger genom att spela såg. Ljud berör oss, inte bara genom våra egna rörelser, utan även mot oss, ibland medvetet våldsamt. En förskola i Malmö, och snart två till, har börjat sända ut väldigt obehagliga högfrekventa ljudvågor under nätterna som bara ungdomar upp till runt 20 hör. Många nickar enat om att skadegörelsen är ett stort och kostsamt problem. Men jag kan inte låta bli att minnas hur mycket dessa offentliga utrymmen användes under fritiden under min egen uppväxt. Ska vi förbjuda i synnerhet ungdomar att hänga runt förskolor och tro att problemet är löst? Vad hände med förebyggande åtgärder?

Kommunpolitiker verkar vilja lösa förstörelsen av vissa fastigheter genom att minska utrymmet som folk utan pengar får röra sig i. Förbud och våld stöter bort, kortsiktigt och effektivt ibland, men det skyddar vissa och utelämnar andra till sitt eget öde, oftast i privata hem som få bryr sig om.

Jag får rysningar – våra intressen har separerats och individualiserats.

Publicerat i Krönikor | Lämna en kommentar

Isis – Wavering Radiant (Nöjesguiden 090509)

Det går inte att bli annat än impad av Isis grymma kombo av tyngd och mörk sång med lugna melodiska gitarrslingor.

Det är som anat riktigt imponerande när de första tonerna sätter igång på Wavering Radiant, och fansen som väntat i tre år kommer nog att bli mer än nöjda. Isis som brukar sägas spelar postmetal har en så grym kombo av tyngd och mörk sång med lugna melodiska gitarrslingor att det inte går att bli annat än impad. På den här skivan har de gästats av Toolgitarristen Adam Jones vilket hörs, men Tool-liknelsen i bandet är ändå inte enorm. Det är otroligt hur de fortsätter producera nästan felfritt, och de bör inte fortsätta på något annat sätt än just så här.

Länk till recension på Nöjesguidens egna webbsida här.

Betyg 5/6

Publicerat i Recensioner | Lämna en kommentar

Bilsamhället förslavar oss (ETC 110823)

ent en söndagskväll möts jag i tunnelbanan av reklamen för någon jeep tycks det som, med sloganen ”kör din egen väg”, något som jag tar för lite provocerande. Bilen, den som sätter bilköraren i en position av individualism och egenintresse på vägarna, men som skördar liv, är oekonomisk och miljöfarlig.
Paradoxen i reklamen är att den ska kunna tilltala ”vem som helst”, det vill säga den är inte vänd till dig som individ, utan som en människa bland andra som skulle kunna lockas av tanken om en egen väg. Du är inte speciell någonstans, med eller utan bilen.
Men vad ger bilen egentligen? Är det konformitet och frihet? En vettig position har varit att försöka omrikta fokuset från individuellt ansvar till det kollektiva, till exempel företagens sätt att utnyttja eller göra anspråk på bekvämlighet, att slippa andra människor på resan, viljan att spara restid och så vidare. Om vi vill allt detta är det knappast bilen som är naturlig att vända sig till utan krav på mindre jobb och därmed tid för cykling eller promenad, bättre kollektivtrafik, politiska krav bortom plånboken.
Men kraven behöver utrymme och tro på sampolitiska lösningar. Detta är förstås uppenbart. I och med att våra handlingar faktiskt är rätt förutsägbara utifrån en viss position så vilar politik som går ut på till exempel ökad plånboksmakt inte på att principen i sig nödvändigtvis är bra, utan på att många behöver en känsla av makt, kontroll, säkerhet och frihet och man ger dem ingen annanstans att vända sig.

HAR VI SÅ SVÅRT att tänka ett steg längre än så, är vi så lättköpta? Jag tror inte det, men att vi köper det vi kan eller som finns oss nära. Förbifart Stockholm är ett av många exempel på vilket svek vi utsätts för av politiken, pengar som hade kunnat gå till att förbättra kollektivtrafiken. Någonstans finns det i köpandet en direkt utdelning – en bild av ett jämlikt utbyte som inte alls skulle lura en på samma sätt som offentliga institutioner, ett som känns mer valt, eller åtminstone enklare att påverka, det går fort att välja något annat. Men väl där som bostadsrättsinnehavare eller bilägare är dessa föremål en del av dig och därför något du försvarar, och deras politiska förespråkare har därmed lyckats rikta dina intressen från det gemensamma till den enskildes rätt.
Att man inte heller lyckades köpa sig fri märks också i att depression är så vanligt, vilket förstås inte handlar om att man är besviken på produkter, utan intvingad i en cirkel av arbete och konsumtion utan tillfredställelse – i diskrepansen mellan det förväntade och det man fick – tingen är där men de ger inget gensvar utan ekar av ens ensamhet.

SOM PLANKA.NU SKREV i en artikel Brand nr 2 2010 ”har automobiliteten i bilsamhället tvingas oss in i ett beroende av dess egna institutioner, banklån för att köpa bilar, långa arbetsdagar för att betala lånen och omkostnaderna, oljebolag för att tanka och så vidare”.
Bilen är ett monstruöst livtagande objekt vars användning likt vapen inte enbart ska göras till något skadligt bara när vissa individer använder det; hela bilsamhället försätter folk i en fartdåreposition där det är en själv som är det viktigaste, där bilen inte kontrolleras utan riktar dig och dina handlingar.
Planka fortsatte: ”bilen har gett oss liberalernas drömsamhälle. Men med externa köpcentrum och oändliga motorvägar blir vi tvångsinlagda på frihetens slutna avdelning”. Vi måste alltså vägra individuell frihet på bekostnad av andra, det finns massa andra sätt att vara bekväm på – tänk om kollektivtrafiken gick oftare och till fler ställen till exempel.
Kör inte din egen väg, låt oss åka på gemensam räls istället.

Publicerat i Krönikor | Lämna en kommentar